Linn Åkesson

Du satt undrande som ett litet barn,
och förstod inte varför det blev såhär.
jag drack kaffe och tyckte livet var underbart,
tills då du förförde mig och fick mig att göra saker jag aldrig skulle ångra.
vi spelade aldrig samma spel,
svarade jag dig och gick sedan för att titta på blommorna,
som sökte en förklaring liksom du.
du gick efter och påstod att inget var ett spel,
att jag var vacker och du sa nåt om att solen lyste även idag.
jag lyssnade inte riktigt,
för allt du säger är för mig en lögn.
jag vet att solen lyser,
men inte över dig.
jag vet att jag är vacker,
men inte i din närhet.



vi låg på mitt golv,
och jag kunde känna hur mina andetag krossade revbenen.
du borde ha gått fölängesen,
och jag borde aldrig kommit.
varför bjöd du mig på vin,
tills jag låg i din soffa och förundrades över hur mycket du tål.
jag berättade saker om både mig själv och om dig,
som du aldrig tidigare vetat om.
Jag tror blint på rykten,
sa jag och hånade dig,
tills du inte längre kunde stå på dina ben.
Om jag var en titel,
hade du lekt med mina ömma punkter ändå?