vem glömde sina byxor?
jag fattar lätt tycke för folk, i synnerhet killar. men hur blir man kär?
jag tror inte på kärlek och ser allt i svart och vitt.
kan man då kalla mig en player?
du är iallafall en oerhört fin person.
men det är lätt att bara se ansikten,
att inte få något djup.
att vara guldtörstig,
och stå vid kanten av en bäck.
det leder ingenstans,
och sinnena blir galna.
jag vile ju bara hitta dig,
inte leta.
jag ville stå i bankomatkön,
i bussen,
på promenaden,
jag ville inte leta efter dig,
inte heller längta innerligt efter att höra från dig.
den som slängde av sig sina byxor i skogen,
måste vara väldigt lättsinnad,
kanske till och med patetisk.
eller så är jag bara bitter,
för att jag inte fick träffa honom,
han som tog av sig byxorna i skogen.
tänk om han smakat jordgubbsaft?
eller godis,
som man bara vill ha mer av.
men jag inbillar mig att han smakade precis lika beskt som du,
en sån smak som man bara vill skölja ner med vatten,
som man nästan kräks av en lördagkväll på förfesten.
